no. 1598F: Upphittat av: H. Oreglia

Som jag minns det var det sent en kväll i oktober. Utanför fönstret segnande det sista höstlövet ned mot marken med viss tvekan. Halvmånen dolde sig disig bakom cirrusmoln och Petterson beslutade sig för att han inte kunde sitta obeslutsam längre. Det var dags att fatta tjuren vid hornen.

Det var prima rep han hade tvinnat. Inga noppiga snören som skulle brista vid första belastning, utan rejäla slingor av hampa och handsvett. Något att sätta sin lit till under nedstigningen.

Han tog ut snusen. Det var en väl invand gest; kartnagel och valkar gled in under läppen och avlägsnade prillan i en enda rörelse. Ändock låg det något andaktsfullt, nästan rituellt, över handlingen den här kvällen. Det var som om han ville säga: Detta lämnar jag bakom mig: en pris snus på kanten av dosans mässingslock.

Fingret torkade han på näsduken. Grinade nikotinfläckigt mot hallspegeln. Såg sin näsa skymta ovanför tandemaljen i glasets kvicksilverkoppiga yta.

I dörren till källaren stannade han upp för att tända stormlyktan. Den brann först fladdrande, men allteftersom veken sög åt sig av oljan blev lågan klarare och renare.

På översta trappsteget hittade han Mecklenburg. Han hade somnat, som han plägade göra efter en spilkum gräddmjölk. Nu öppnade han gapet och gäspade med spetständerna och plirade mot Petterson.

–Nå skall du med, fnös denne. Ordentligt trött på allt som var knipslugt och piggögt hos igelkotten.

Mecklenburg rullade över på mage och fällde ut benen som svar. Långsamt började paret ta sig nedför källartrappan; Petterson med tunga, eftertänksamma steg, igelkotten med en blandning av klättring och handlöst fall, när avståndet mellan de ojämna stegen blev för stort.

Till sist stod de på varsin sida om brunnen. Glöden nedifrån kastade ramsvarta skuggor över väggarna och fick Petterson att rodna underifrån, medan den lämnade pannans veck i skugga.

Mecklenburg sniffade avvaktande på hetluften som dallrade ovanför hålet. Kanske kunde han sia något om vad om väntade på dem därnere. Kanske fanns där en bouquet av svavelfloder och iskalla kärr i pustarna som nådde dem.

–Så, harklade sig Petterson. Igelkotten teg.

–Så, upprepade han, skall vi börja då? Och utan att vänta på svar fäste han repet vid ett ankarslut i det vitputsade källarvalvet och började klättra ned. I ett ögonblick av samförstånd tog Mecklenburg ett språng ned i hans famn, och med igelkotten under ena armen hissade sig Petterson ned. Det gick sakta. Han stack sig ibland på igelkottens taggar och repet brände hans handflata. Men långsamt, långsamt nedsteg Petterson till Helvetet och under tiden mumlade han tyst för sig själv.

–Det var väl egentligen så att det var Bornmalms fel alltihopa (och med det menade han mig). Han kom över den där kvällen, med famnen full av tjärstickor, med kamferdoften kvar i söndagskostymen och med ett saligt leende på läpparna. Man skall ta sig i akt, det skall man, när man ser det där leendet. Det är ett inåtvänt leende; ingenting som är menat för andra. Och ingenting gott kommer av att se det. Men jag var ju ung då, jag hade sett så mycket mindre. Och du, du var fortfarande något fritt och otämjt som sov i en lövhög i skogen.

–Jag minns viskade Mecklenburg.

---

Denna text återfanns 5/7 1967 av jur. dr. H. Oreglia (Baker & Baker, Auckland) i den arkivmapp som, enligt påskrift, innehöll grosshandlare Fredrik S. Bornmalms testamente. Texten var skriven med prydlig handstil i grönt bläck på krämfärgat papper. Ytterligare fem sidor fanns ursprungligen i arkivet, men dessa användes av misstag till att linda in ett stycke lammbringa varvid bläcket förstördes.

B. T. Taylor, arkivarie
Quigley samlingarna

no. 609H: Upphittat av: Frederika E. Lloyd (pisces)

Fûstat
okt. 15
1906

Käre Reginald
Här sitter jag, med fötterna på en främmande mans skrivbord, förstrött bläddrande i hans korrespondens, när jag snubblar över följande i ett brev från en Ali Bey Bahgat:

”Hyperboreerne, hvilket har visats i den förste, store Atlantica, äro liktydiga, icke med the inbyggiare ofvan Nordanvinden hvarom the klassiska skrifterna tala, utan med the Yverborne, thet är: the af högsta börd. Men hvad jag nu talar om är thet folk som fordom härskade öfver Swerige hvilka ock the som först på jorden voro at byggia städer, at skipa lagar och at byggia land. Om dessa äro så litet skrifver ock berettadt att wij mycket litet veta och lika litet kunna gissa. Men vi kunna lätterligt af the saghu wij hafva af äldre thider förstå hvad deras hemvisst voro. Ty säga icke alla sägner och fabler at menniskan af jord är kommen, som det ock i den Heliga Skrift är skrifvet, och dermed at hon föd ur jorden är. Man säga därför ofta at hon lefva af jorden och detta mååste då vara hvad gååtan menar. Dock — jag kan ur the skrifter jag förvalta kunna utläsa een annan lösning, thet är at menniskan komma ur jorden så att hon ha sitt ursprung under den, eller under dess yta, och hafver för orekneliga mansååldrar sedan upp ur den kommit för at bebo ytan. Äfven kan man detta se på att the äldsta ghudar äro the underiordiska.

”Dessa yverborne underiodiske män voro af een sällsam styrka hvad det gälla förstååndet. Vida öfverträffa the oss sentida ättlingar hvad det gälla metallurgien, men också byggiandet och all vetenskap wij kenna. Man byggde i the underiordiska salarna en stad af een såådan storlek at the största på iorden i dag förblekna aldeles inför dess väldighet. Här fanns måånga under som nu ha gåått förlorade för oss och derför drömma menniskan än om een guldååldher. Dertill tala Platon om the wise philosofer som herska öfver Atlantis. Wij kunna lätt se at these woro inga andre än the milde och fredlige männer som i urthiden lefvde under wåårt land. The Yverborne stemma öfverens med Platons ord, ty the äro alla the vördnadsverdaste af vetensapsmänner. The byggde sina hus af lius ock af krig och tvister människor emellan viste the intet.”

Vad säger du om det? Väcker en del minnen till liv, inte sant? Jag minns fortfarande hur Morwood stod där vid spiselkransen med ingenting annat än Wepwawets prydnadskudde att skyla sig med. Vilka tider!

Jag skall nu skyndsamt ställa allt i ordning och smita ut genom köksfönstret innan huset herre återvänder. Jag hoppas att du är vid god hälsa och att jag kan återse dig inom kort. Kommer du kanske rent av till Hummersalongen i vår?

Jag förblir din tillgivne
Tybalt. C Maarsgat (esq.)

---

Detta brev återfanns av Frederika E. Lloyd, 10 år gammal den 10:e augusti 1946. Exakt hur är inte klart, då barnet befanns ha dokumentet insytt i kläderna efter det att hon irrat bort sig i Londons tunnelbanor och återkommit först två veckor senare. Brevet är skrivet med en utsökt, belevad handstil på ett papper av bättre sort. En svag doft av kanel dröjer sig kvar vid dokumentet och i starkt ljus kan en vattenstämpel i form av ett pilkoger skönjas i övre högra hörnet.

F. S. Hoek, arkivarie
Quigley samlingarna

no. 10203A: Upphittat av: Kriminalinspektör C. Ohlsson

[…]
men när de stod där på bryggan började de tveka. Varför hade de egentligen kommit hit? Hade det verkligen varit nödvändigt att begrava farfar så snabbt? Hade de alls haft tid att ta farväl?

Monica försökte se ut som om hon i alla fall inte brydde sig. För hennes del kunde de lika gärna begrava hela Frölunda när de ändå var igång. Men Pella stannade till längst ut på bryggan och mumlade för sig själv:

”Kan man verkligen vara både död och posttjänsteman på samma gång?”

Om nu breven som anlänt den senaste veckan inte var ett skämt. Innebar det då inte att de hade gjort ett stort misstag? Dessutom kunde hon inte låta bli att fundera på Figge. Vad var det egentligen som hade hänt med honom och banjospelaren?

Med ens, medan de alla stod där, försjunkna i sig själva, hördes en röst som ropade
[…]

---

Denna text utgör den enda läsliga resten av sidan 62 i en okänd roman som återfanns den 6:e Mars 1965 vid kvarlevorna av en ovanligt stor hund i en krypta under centrala Stockholm. Endast sidans nedre del var oskadad och baksidan hade svärtats. Texten var fastsatt med ett tuggummi på ett fotografi, se bilaga 1.

T. Gray, andre bildarkivarie
Quigley-samlingarna

no. 10203A bilaga 1: Upphittat av: Kriminalinspektör C. Ohlsson

---

Den 6:e Mars 1965 hittades detta bleknande foto bland kvarlevorna av en ovanligt stor hund i en krypta under centrala Stockholm.

T. Gray, andre bildarkivarie
Quigley-samlingarna

no. 10209H: Upphittat av: Kamrer K. Mairowitz

Jag har en återkommande mardröm: Jag befinner mig på stationen. Jag väntar på mitt tåg. Plötsligt hörs ett ljud från rälsen – en röst i högtalarna. Tåget kommer, det rusar förbi mig. Gnistor sprakar i ledningarna, bromsarna tjuter.

Det tar inte slut.

Jag har stått här i dagar nu, väntat på tåget, väntat på att det skall stanna, på att vagnarna skall passera mig. Mina medresenärer är hukande, spindellika varelser. I min ficka ligger en rostig rakkniv och en liten larvlik varelse som brummar stilla när jag klappar den.
År förflyter.
Livstider.
Jag vaknar aldrig mer.

Fanns du på det tåget?

---

Denna text återfanns 6/3 1972 på undersidan av ett matsalsbord i ett hus invid Altneue Synagoge, (Prag), vilket stått tomt sedan 1945. Texten var skriven som ett chiffer och först efter omfattande arbete kunde den göras begriplig. Kamrer K. Mairowitz som köpt huset vägrade att flytta in tills dess att chiffret lösts och bordet tvättats rent. Idag finns en liten sybehörsaffär i lokalerna.

B. T. Taylor, arkivarie
Quigley-samlingarna

no. 345F: Upphittat av: Mrs Augusta Lowry

[…] därför vill jag skriva ned allt så noga som möjligt. Som Humfries alltid sade: Man kan aldrig veta vilken spottloska som kommer att bli avgörande för den framtida vetenskapen. (Humfries, tvekar jag inte att påminna den ouppmärksamme läsaren om, opererade själv bort spottkörtlarna helt efter incidenten i Delhi.)

När nu allt detta är sagt finner jag till mitt förtret att jag brutit mot god sed och helt utelämnat en datumangivelse överst på sidan. Jag får reparera mitt misstag och bifoga den här nedan istället.
Kvällen faller på, nattflyna söker ljuset likt kärlekstörstande ungmör från Gatehoue-of-Fleet och allt det där.

Jag förblir eder tillgivne, om än uttorkade,

Wm N__________

Just ja, datumet

5/6 1885

---

10/6 1885
Den här gången kom jag ihåg det! Jag skulle gärna fira med en drink, men Wathford kan fortfarande inte hitta ginen. Förbaskade karl! Ibland misstänker jag att han förlägger saker med flit.
Jag märker att jag alls inte har följt mina tidigare intentioner (sådana de var den 5:e dennes). Jag skall omedelbart söka åtgärda detta genom att ge er, kära läsare, en detaljerad översikt över sällskapet. Här följer alltså en, försåvitt jag vet, sanningsenlig inventering av Hennes Majestät Drottningens expedition till Valbensportarna.

Mrs Dolores M_________, hustru till F.M. och försvarare av den enda sanna tron.

Mr Pickwilliams, hund (Antar jag, vi hittade honom strax utanför Stratford och Dolores adopterade honom. Han går på alla fyra, röker egen pipa, viftar rätt ofta på svansen och kan sjunga de tre sista stroferna av Jerusalem.)

Mr Francis M_________, tidigare hertig av Winchester, tidigare Bombastio den Starke, tidigare Miss Tallywick, tidigare Faktor P______. Bär numera fjärilsburen och årorna. Ansvarar för sällskapets moral.

Pastor T________, liten grågrön, prästvigd människa av obestämbart kön. Antagligen inte fullvärdig medlem av expeditionen, men påstår sig vara på väg åt samma håll.

Miss Clara S________, expert på fornsemistiska språk, uttolkare av profetior samt distriktsmästarinna i undervattens-cricket.

Wathford, butler och packåsna i en och samma förpackning. Åttiotvå år gammal och fullständigt senil, men försedd med ett stort antal praktiska krokar här och var på kroppen.

Därtill kommer givetvis eder trofasta reseskildrare, Wm N_______, posör och ungkarl i sina bästa år.

Bagage (i urval):
Fjärilsburen, årorna, fem flaskor hallonlikör (alla tomma), korg med thé-service, färdkost, gin (om inte Wathford hade slarvat bort den), två naturtrogna tranor i trä, salongsgevär för herrarna, sydamerikanska blåsrör för damerna, paraplyställ i elefanthud samt reslektyr (erotisk).

Stå inte upp i båten Wathford! Jag skulle vilja att läsaren noga inpräntar hos sig att det inte var jag som föreslog att vi skulle ro till Island.

Om båten till äventyrs inte skulle kantra fortsätter jag journalen när vi nått land.

---

15/7 1885
Tally ho! Har landstigit på Island. Ön betydligt längre söderut än vad vi väntade oss. Mr M________ och undertecknad fick ro åtskilligt mycket längre än vad vi riktigt hade tänkt oss. Blåsorna i händerna hindrar mig från att skriva mycket mera nu.
Hade vi återfunnit ginen hade den kanske förmått lindra mina plågor något. Men ack – den förblir borta. Förbannad vare Wathford och hela hans släkt (och hans fasters nymfparakit).

---

20/7
Det är möjligen en komplott, en konspiration mot min person. Fann Pastor T_______ igår, redlöst berusad med en misstänkt flaska om halsen. Kanske är fler än Wathford inblandade i ginens försvinnande.

---

22/7
Jag har helt berövats min sinnesro och min goda nattsömn. Nätterna igenom kastar jag mig fram och åter mellan lakanen och drömmer om fientliga leddjur. Denna morgon fann jag en lapp instucken mellan skivorna på mitt frukostbröd:

Me gentrix tenuit bis denis amplius annis
Gallia, me Italica, Africa terra, Britannica Regna.

Jag var nära att fråga Miss S________ om dess betydelse, men ändrade mig sedan. Jag vill inte ge mina fiender några tecken på svaghet.
Byn vi huserar i har ett namn jag för tillfället glömt, aldrig kunnat uttala och som påminner om smaken av nyriven muskot. Bebyggelsen mäter 560 meter från norr till söder och marknadsplatsen (diameter 20 meter) pryds av en bronsstaty av en torvmosse.
[…]

---

3/8
Island består i sin helhet av tre delar: Den andra intresserar mig om möjligt ännu mindre än den tredje och den första finner jag mig dagligen omgiven av. Det är ett tillstånd jag inte skulle önska mina värsta fiender, men likväl har ödet spelat såväl mig som dem ett spratt och sammanfört oss här. Jag är nu säker på att expeditionen inte är annat än […]

---

5/8
[…] med vilken […]
[…] samt arvprinsen av Hessen-Kassel och hertigen av Holstein […]

---

7/8
Vi har funnit Valbensportarna men ännu ingen gin! Om jag fortfarande kunde röra benen skulle jag återvända. Jag tror inte längre på uppdraget. Gud bevare drottningen och mig. I kväll stryper jag Pastor T_______ med strumpebanden och fryser ned honom i Ishavet. Ingen kan längre övertyga mig om att Venus djungler finns bortom portarna.
[…]
Kära läsare, hur osannolikt det än förefaller hoppas jag ändå att du nås av mina anteckningar. I sådana fall, gör mig den tjänsten att återbörda fjärilsburen till mitt hem på Oxford str., gröna salongen, under porträttet av Cromwell. Den är det enda jag fortfarande ömmar för och jag står inte ut med tanken att jag lämnar den i klorna på den vedervärdige F. M_________

i all hast

Wm N_______

---

Dessa dokument (varav flera allvarligt skadade) upphittades instuckna mellan tredje och fjärde revbenet på den mumifierade katt som Mrs Augusta Lowry (änka) fann inuti en vedlår i empire-utförande vilken hon inköpt på en loppmarknad på Fleetstreet för £1.50, 1/4 1956.

F. S. Hoek, arkivarie
Quigley-samlingarna