Det var ju helt rätt att komma hit. Många andra platser liknar visserligen den här. Det är klippor, små vita hus med röda tak, lite hav. Ni vet vad jag menar. Jag behöver inte förklara i detalj. Har man sett en kustby har man sett alla.
Naturligtvis var det inte meningen att välja just den här. Fabian var säker på att han hittade, men kartan var gammal och bilen inte mycket bättre den. Jag sa ingenting. Jag säger sällan någonting. Katarina ville vara på den säkra sidan. Pröva alla vägar. Skit samma om de var små, verkade vara återvändsgränder eller helt täckta med getter. Vi skulle överallt.
Överallt visade sig till sist vara här och inte ett steg längre. Bilen brakade i backen upp hit och vi fick gå ut för att skjuta på alla fyra. Precis när vi nått krönet ramlade vänster framhjul av och rullade ned bland tistlarna. Så var det med det. Ingen verkstad. Ingen bil i byn. Ingen telegraf. Kanske en kärra med grönsaker om en vecka.
De andra slog upp tältet i en fårhage, men jag orkade inte längre. Jag log och skrattade åt allt en gumma på torget sa tills hon fallit för mig så mycket att hon bjöd hem mig. Hennes dotter är bortrest, eller utflyttad – jag förstår inte allt de säger här. Jag sover i hennes rum. Det finns bilder på broar överallt på väggarna. Urklipp ur veckomagasin, vykort, teckningar. Annars är rummet tomt och broarna är faktiskt allt jag har att gå på när jag skall föreställa mig dottern. Kanske vill hon bli ingenjör, kanske tyckte hon bara om hur de såg ut.
På dagarna ligger jag i rummet och väntar på att värmen skall försvinna. Fönstret har inget glas och inga fönsterluckor. Jag hör getterna och fåren. Flugor och de andra som klagar på tältet, maten och på att Jakob snarkar. Om kvällarna går jag ned till gumman och vi äter middag tillsammans medan hon berättar om sitt liv. Eller om någon annans liv. Vad vet jag.
Så blev det plötslig skördetid. Tomt i byn på dagarna. Allt hö måste in till djuren. Om nätterna vandrar jag upp mot bergen och svalkan. Det är där jag hittar det.
Träden häruppe innehåller ljus. Man ser det genom hål i barken. Det sipprar ut i sprickor eller glöder som små strålkastare ur hål i stammarna. Hackspettar eller andra fåglar, vad vet jag, har gjort hålen. Kanske vill de komma åt ljuset. Just som människorna vill.
Många hål är gjorde av människor. Man kan se hur borren har lämnat märken. Små ballonger har satts för de hålen. Om nätterna när ljuset är starkast sväller de långsamt upp. Små glödande lyktor. Sväller de för mycket. Om ingen kommer och hämtar dem innan de är fulla. Då lättar de. Glider långsamt upp mot stjärnorna. Lite av ljuset sipprar ut efter dem, som en svans, som ett spår av gnistor.
Jag kan stanna här hur länge som helst. Och inte säga något till de andra om ljuset. Katarina talar bara om bilen, eller om att gå in till staden. Jag vill bara få tag på den största ballong jag kan hitta, fylla den med ljus och glida ut över havet. När jag blir hungrig dricker jag lite av ljuset och till sist kommer både jag och ballongen att glöda ikapp. Två kroppar av värme och skimrande rödglöd över natthavet.
Denna text uppges ha funnits i sin helhet i en liten bok i rött läderband som Sir Henry Morton Stanley alltid bar med sig under sina resor i Afrika. Boken har sedan aldrig återfunnits och den här presenterade texten är hämtad från en fragmentarisk avskrift som länge fanns bakom glas och ram på väggen på en ölstuga i Göttingen, Tyskland. Avskriften, som ursprungligen bestod av tolv små ark, rivna ur en anteckningsbok, skadades vid ett häftigt regnväder och endast detta avsnitt är fortfarande läsligt. Texten donerades till samlingarna av Sridhar Sivaram, mäklare 7/8 1989.F. S. Hoek, arkivarie
Quigley-samlingarna
