Som jag minns det var det sent en kväll i oktober. Utanför fönstret segnande det sista höstlövet ned mot marken med viss tvekan. Halvmånen dolde sig disig bakom cirrusmoln och Petterson beslutade sig för att han inte kunde sitta obeslutsam längre. Det var dags att fatta tjuren vid hornen.
Det var prima rep han hade tvinnat. Inga noppiga snören som skulle brista vid första belastning, utan rejäla slingor av hampa och handsvett. Något att sätta sin lit till under nedstigningen.
Han tog ut snusen. Det var en väl invand gest; kartnagel och valkar gled in under läppen och avlägsnade prillan i en enda rörelse. Ändock låg det något andaktsfullt, nästan rituellt, över handlingen den här kvällen. Det var som om han ville säga: Detta lämnar jag bakom mig: en pris snus på kanten av dosans mässingslock.
Fingret torkade han på näsduken. Grinade nikotinfläckigt mot hallspegeln. Såg sin näsa skymta ovanför tandemaljen i glasets kvicksilverkoppiga yta.
I dörren till källaren stannade han upp för att tända stormlyktan. Den brann först fladdrande, men allteftersom veken sög åt sig av oljan blev lågan klarare och renare.
På översta trappsteget hittade han Mecklenburg. Han hade somnat, som han plägade göra efter en spilkum gräddmjölk. Nu öppnade han gapet och gäspade med spetständerna och plirade mot Petterson.
–Nå skall du med, fnös denne. Ordentligt trött på allt som var knipslugt och piggögt hos igelkotten.
Mecklenburg rullade över på mage och fällde ut benen som svar. Långsamt började paret ta sig nedför källartrappan; Petterson med tunga, eftertänksamma steg, igelkotten med en blandning av klättring och handlöst fall, när avståndet mellan de ojämna stegen blev för stort.
Till sist stod de på varsin sida om brunnen. Glöden nedifrån kastade ramsvarta skuggor över väggarna och fick Petterson att rodna underifrån, medan den lämnade pannans veck i skugga.
Mecklenburg sniffade avvaktande på hetluften som dallrade ovanför hålet. Kanske kunde han sia något om vad om väntade på dem därnere. Kanske fanns där en bouquet av svavelfloder och iskalla kärr i pustarna som nådde dem.
–Så, harklade sig Petterson. Igelkotten teg.
–Så, upprepade han, skall vi börja då? Och utan att vänta på svar fäste han repet vid ett ankarslut i det vitputsade källarvalvet och började klättra ned. I ett ögonblick av samförstånd tog Mecklenburg ett språng ned i hans famn, och med igelkotten under ena armen hissade sig Petterson ned. Det gick sakta. Han stack sig ibland på igelkottens taggar och repet brände hans handflata. Men långsamt, långsamt nedsteg Petterson till Helvetet och under tiden mumlade han tyst för sig själv.
–Det var väl egentligen så att det var Bornmalms fel alltihopa (och med det menade han mig). Han kom över den där kvällen, med famnen full av tjärstickor, med kamferdoften kvar i söndagskostymen och med ett saligt leende på läpparna. Man skall ta sig i akt, det skall man, när man ser det där leendet. Det är ett inåtvänt leende; ingenting som är menat för andra. Och ingenting gott kommer av att se det. Men jag var ju ung då, jag hade sett så mycket mindre. Och du, du var fortfarande något fritt och otämjt som sov i en lövhög i skogen.
–Jag minns viskade Mecklenburg.
Denna text återfanns 5/7 1967 av jur. dr. H. Oreglia (Baker & Baker, Auckland) i den arkivmapp som, enligt påskrift, innehöll grosshandlare Fredrik S. Bornmalms testamente. Texten var skriven med prydlig handstil i grönt bläck på krämfärgat papper. Ytterligare fem sidor fanns ursprungligen i arkivet, men dessa användes av misstag till att linda in ett stycke lammbringa varvid bläcket förstördes.
B. T. Taylor, arkivarie
Quigley samlingarna
