söndag

no. 609A—15: Upphittat av Sofia Bildt





Detta fotografi utgör no. 15 i en samling som hittats av järnvägskokerskan Sofia Bildt 31 mars 1915. Samlingen utgörs i sin helhet av ett hundratal kartonagefotografier, de flesta porträtt, samlade i ett läderinbundet album med gulddetaljer och texten "Germanerna" på framsidan.

T. Gray, andre bildarkivarie
Quigley-samlingarna

no. 609A—03: Upphittat av Sofia Bildt




Detta fotografi utgör no. 3 i en samling som hittats av järnvägskokerskan Sofia Bildt 31 mars 1915. Samlingen utgörs i sin helhet av ett hundratal kartonagefotografier, de flesta porträtt, samlade i ett läderinbundet album med gulddetaljer och texten "Germanerna" på framsidan. På fotografiets baksida står skrivet "födelsedag och ny klockkedja!"

T. Gray, andre bildarkivarie
Quigley-samlingarna

onsdag

no. 609A—45: Upphittat av Sofia Bildt




Detta fotografi utgör no. 45 i en samling som hittats av järnvägskokerskan Sofia Bildt 31 mars 1915. Samlingen utgörs i sin helhet av ett hundratal kartonagefotografier, de flesta porträtt, samlade i ett läderinbundet album med gulddetaljer och texten "Germanerna" på framsidan.
T. Gray, andre bildarkivarie
Quigley-samlingarna

måndag

no. 18952F: Donerad av: S. Sivaram

Det var ju helt rätt att komma hit. Många andra platser liknar visserligen den här. Det är klippor, små vita hus med röda tak, lite hav. Ni vet vad jag menar. Jag behöver inte förklara i detalj. Har man sett en kustby har man sett alla.

Naturligtvis var det inte meningen att välja just den här. Fabian var säker på att han hittade, men kartan var gammal och bilen inte mycket bättre den. Jag sa ingenting. Jag säger sällan någonting. Katarina ville vara på den säkra sidan. Pröva alla vägar. Skit samma om de var små, verkade vara återvändsgränder eller helt täckta med getter. Vi skulle överallt.

Överallt visade sig till sist vara här och inte ett steg längre. Bilen brakade i backen upp hit och vi fick gå ut för att skjuta på alla fyra. Precis när vi nått krönet ramlade vänster framhjul av och rullade ned bland tistlarna. Så var det med det. Ingen verkstad. Ingen bil i byn. Ingen telegraf. Kanske en kärra med grönsaker om en vecka.

De andra slog upp tältet i en fårhage, men jag orkade inte längre. Jag log och skrattade åt allt en gumma på torget sa tills hon fallit för mig så mycket att hon bjöd hem mig. Hennes dotter är bortrest, eller utflyttad – jag förstår inte allt de säger här. Jag sover i hennes rum. Det finns bilder på broar överallt på väggarna. Urklipp ur veckomagasin, vykort, teckningar. Annars är rummet tomt och broarna är faktiskt allt jag har att gå på när jag skall föreställa mig dottern. Kanske vill hon bli ingenjör, kanske tyckte hon bara om hur de såg ut.

På dagarna ligger jag i rummet och väntar på att värmen skall försvinna. Fönstret har inget glas och inga fönsterluckor. Jag hör getterna och fåren. Flugor och de andra som klagar på tältet, maten och på att Jakob snarkar. Om kvällarna går jag ned till gumman och vi äter middag tillsammans medan hon berättar om sitt liv. Eller om någon annans liv. Vad vet jag.

Så blev det plötslig skördetid. Tomt i byn på dagarna. Allt hö måste in till djuren. Om nätterna vandrar jag upp mot bergen och svalkan. Det är där jag hittar det.

Träden häruppe innehåller ljus. Man ser det genom hål i barken. Det sipprar ut i sprickor eller glöder som små strålkastare ur hål i stammarna. Hackspettar eller andra fåglar, vad vet jag, har gjort hålen. Kanske vill de komma åt ljuset. Just som människorna vill.

Många hål är gjorde av människor. Man kan se hur borren har lämnat märken. Små ballonger har satts för de hålen. Om nätterna när ljuset är starkast sväller de långsamt upp. Små glödande lyktor. Sväller de för mycket. Om ingen kommer och hämtar dem innan de är fulla. Då lättar de. Glider långsamt upp mot stjärnorna. Lite av ljuset sipprar ut efter dem, som en svans, som ett spår av gnistor.

Jag kan stanna här hur länge som helst. Och inte säga något till de andra om ljuset. Katarina talar bara om bilen, eller om att gå in till staden. Jag vill bara få tag på den största ballong jag kan hitta, fylla den med ljus och glida ut över havet. När jag blir hungrig dricker jag lite av ljuset och till sist kommer både jag och ballongen att glöda ikapp. Två kroppar av värme och skimrande rödglöd över natthavet.



Denna text uppges ha funnits i sin helhet i en liten bok i rött läderband som Sir Henry Morton Stanley alltid bar med sig under sina resor i Afrika. Boken har sedan aldrig återfunnits och den här presenterade texten är hämtad från en fragmentarisk avskrift som länge fanns bakom glas och ram på väggen på en ölstuga i Göttingen, Tyskland. Avskriften, som ursprungligen bestod av tolv små ark, rivna ur en anteckningsbok, skadades vid ett häftigt regnväder och endast detta avsnitt är fortfarande läsligt. Texten donerades till samlingarna av Sridhar Sivaram, mäklare 7/8 1989.
F. S. Hoek, arkivarie
Quigley-samlingarna

no. 2098A bilaga 1: Upphittat av: Fil. lic. Roger Seeman

Lidköping, Hydrografiska sällskapets Hummersalong 1915

Sittande fr. vänster: Sigrid Söderkvist, Torsten Ström, Bertil ”Alfabetsberäkningen” Cederkvist, Leila Wilson, Lars ”Ventilation” Bolling. Oscar Nybom, K. B. Bergkvist. Stående: E. R. Thun, A. W. Svensson, Nils Bäcklund, A. K. Karlsson, Frånvarande: A. W. M. ”Reshjälpen” Jakobsson.



Denna text återfanns på baksidan av det fotografi som stuckits in bland en samling ikoner från Ukraina, vilka inhandlades på marknaden i de gamla Zeppelinarhangarerna i Riga den 25 juni 2005 av fil. lic. Seeman. Texten är skriven med blyerts, men längst ned har någon (vad det verkar, i all hast) skrivit dit:

Å detta möte förlorade vi rätten till värjan.
A. Worm, tredje bildassistent
Quigley-samlingarna

no. 2098A: Upphittat av: Fil. lic. Roger Seeman




Detta fotografi återfanns instucket bland en samling ikoner från Ukraina, vilka inhandlades på marknaden i de gamla Zeppelinarhangarerna i Riga den 25 juni 2005 av fil. lic. Seeman.
A. Worm, tredje bildassistent
Quigley-samlingarna

fredag

no. 398E: Upphittat av: Mrs H. Gorot

9 Och Ussia sände med budbärare ett meddelande till Egypten, och till Egyptens härskare. Och det meddelandet väckte stor förundran i landet och många av faraos lärda sökte utröna dess betydelse. 10 Och meddelandet löd: Glöm inte kompisarnas föräldrar! Glöm inte att rättsväsendet är en av de absolut viktigaste grundpelarna inom en demokrati, när rättssystemet börjar sönderfalla då är vi verkligen illa ute. 11 Glöm inte att slänga en tom kattmatsburk. Glöm inte heller att prova frukter och bär du inte smakat. Och du, glöm inte att din kropp är gjord för att röra på sig.

Dessa rader återfanns av Mrs H. Gorot mellan Andra Krönikeboken 26:8 och 26:12 i den bibel hon inköpt på en auktion i Newcastle 1971. Texten är satt med samma typer som resten av boken och förefaller vara tryckt samtidigt eftersom de följande verserna är ändrade efter den nya ordningsföljden. Inga andra biblar i denna utgåva har påträffats med samma egendomlighet.

Aldus Barolini, forskningsassistent
Quigley samlingarna

onsdag

no. 1598F: Upphittat av: H. Oreglia

Som jag minns det var det sent en kväll i oktober. Utanför fönstret segnande det sista höstlövet ned mot marken med viss tvekan. Halvmånen dolde sig disig bakom cirrusmoln och Petterson beslutade sig för att han inte kunde sitta obeslutsam längre. Det var dags att fatta tjuren vid hornen.

Det var prima rep han hade tvinnat. Inga noppiga snören som skulle brista vid första belastning, utan rejäla slingor av hampa och handsvett. Något att sätta sin lit till under nedstigningen.

Han tog ut snusen. Det var en väl invand gest; kartnagel och valkar gled in under läppen och avlägsnade prillan i en enda rörelse. Ändock låg det något andaktsfullt, nästan rituellt, över handlingen den här kvällen. Det var som om han ville säga: Detta lämnar jag bakom mig: en pris snus på kanten av dosans mässingslock.

Fingret torkade han på näsduken. Grinade nikotinfläckigt mot hallspegeln. Såg sin näsa skymta ovanför tandemaljen i glasets kvicksilverkoppiga yta.

I dörren till källaren stannade han upp för att tända stormlyktan. Den brann först fladdrande, men allteftersom veken sög åt sig av oljan blev lågan klarare och renare.

På översta trappsteget hittade han Mecklenburg. Han hade somnat, som han plägade göra efter en spilkum gräddmjölk. Nu öppnade han gapet och gäspade med spetständerna och plirade mot Petterson.

–Nå skall du med, fnös denne. Ordentligt trött på allt som var knipslugt och piggögt hos igelkotten.

Mecklenburg rullade över på mage och fällde ut benen som svar. Långsamt började paret ta sig nedför källartrappan; Petterson med tunga, eftertänksamma steg, igelkotten med en blandning av klättring och handlöst fall, när avståndet mellan de ojämna stegen blev för stort.

Till sist stod de på varsin sida om brunnen. Glöden nedifrån kastade ramsvarta skuggor över väggarna och fick Petterson att rodna underifrån, medan den lämnade pannans veck i skugga.

Mecklenburg sniffade avvaktande på hetluften som dallrade ovanför hålet. Kanske kunde han sia något om vad om väntade på dem därnere. Kanske fanns där en bouquet av svavelfloder och iskalla kärr i pustarna som nådde dem.

–Så, harklade sig Petterson. Igelkotten teg.

–Så, upprepade han, skall vi börja då? Och utan att vänta på svar fäste han repet vid ett ankarslut i det vitputsade källarvalvet och började klättra ned. I ett ögonblick av samförstånd tog Mecklenburg ett språng ned i hans famn, och med igelkotten under ena armen hissade sig Petterson ned. Det gick sakta. Han stack sig ibland på igelkottens taggar och repet brände hans handflata. Men långsamt, långsamt nedsteg Petterson till Helvetet och under tiden mumlade han tyst för sig själv.

–Det var väl egentligen så att det var Bornmalms fel alltihopa (och med det menade han mig). Han kom över den där kvällen, med famnen full av tjärstickor, med kamferdoften kvar i söndagskostymen och med ett saligt leende på läpparna. Man skall ta sig i akt, det skall man, när man ser det där leendet. Det är ett inåtvänt leende; ingenting som är menat för andra. Och ingenting gott kommer av att se det. Men jag var ju ung då, jag hade sett så mycket mindre. Och du, du var fortfarande något fritt och otämjt som sov i en lövhög i skogen.

–Jag minns viskade Mecklenburg.


Denna text återfanns 5/7 1967 av jur. dr. H. Oreglia (Baker & Baker, Auckland) i den arkivmapp som, enligt påskrift, innehöll grosshandlare Fredrik S. Bornmalms testamente. Texten var skriven med prydlig handstil i grönt bläck på krämfärgat papper. Ytterligare fem sidor fanns ursprungligen i arkivet, men dessa användes av misstag till att linda in ett stycke lammbringa varvid bläcket förstördes.
B. T. Taylor, arkivarie
Quigley samlingarna

söndag

no. 609H: Upphittat av: Frederika E. Lloyd (pisces)

Fûstat
okt. 15
1906
Käre Reginald
Här sitter jag, med fötterna på en främmande mans skrivbord, förstrött bläddrande i hans korrespondens, när jag snubblar över följande i ett brev från en Ali Bey Bahgat:

”Hyperboreerne, hvilket har visats i den förste, store Atlantica, äro liktydiga, icke med the inbyggiare ofvan Nordanvinden hvarom the klassiska skrifterna tala, utan med the Yverborne, thet är: the af högsta börd. Men hvad jag nu talar om är thet folk som fordom härskade öfver Swerige hvilka ock the som först på jorden voro at byggia städer, at skipa lagar och at byggia land. Om dessa äro så litet skrifver ock berettadt att wij mycket litet veta och lika litet kunna gissa. Men vi kunna lätterligt af the saghu wij hafva af äldre thider förstå hvad deras hemvisst voro. Ty säga icke alla sägner och fabler at menniskan af jord är kommen, som det ock i den Heliga Skrift är skrifvet, och dermed at hon föd ur jorden är. Man säga därför ofta at hon lefva af jorden och detta mååste då vara hvad gååtan menar. Dock — jag kan ur the skrifter jag förvalta kunna utläsa een annan lösning, thet är at menniskan komma ur jorden så att hon ha sitt ursprung under den, eller under dess yta, och hafver för orekneliga mansååldrar sedan upp ur den kommit för at bebo ytan. Äfven kan man detta se på att the äldsta ghudar äro the underiordiska.

”Dessa yverborne underiodiske män voro af een sällsam styrka hvad det gälla förstååndet. Vida öfverträffa the oss sentida ättlingar hvad det gälla metallurgien, men också byggiandet och all vetenskap wij kenna. Man byggde i the underiordiska salarna en stad af een såådan storlek at the största på iorden i dag förblekna aldeles inför dess väldighet. Här fanns måånga under som nu ha gåått förlorade för oss och derför drömma menniskan än om een guldååldher. Dertill tala Platon om the wise philosofer som herska öfver Atlantis. Wij kunna lätt se at these woro inga andre än the milde och fredlige männer som i urthiden lefvde under wåårt land. The Yverborne stemma öfverens med Platons ord, ty the äro alla the vördnadsverdaste af vetensapsmänner. The byggde sina hus af lius ock af krig och tvister människor emellan viste the intet.”

Vad säger du om det? Väcker en del minnen till liv, inte sant? Jag minns fortfarande hur Morwood stod där vid spiselkransen med ingenting annat än Wepwawets prydnadskudde att skyla sig med. Vilka tider!

Jag skall nu skyndsamt ställa allt i ordning och smita ut genom köksfönstret innan huset herre återvänder. Jag hoppas att du är vid god hälsa och att jag kan återse dig inom kort. Kommer du kanske rent av till Hummersalongen i vår?

Jag förblir din tillgivne
Tybalt. C Maarsgat (esq.)

Detta brev återfanns av Frederika E. Lloyd, 10 år gammal den 10:e augusti 1946. Exakt hur är inte klart, då barnet befanns ha dokumentet insytt i kläderna efter det att hon irrat bort sig i Londons tunnelbanor och återkommit först två veckor senare. Brevet är skrivet med en utsökt, belevad handstil på ett papper av bättre sort. En svag doft av kanel dröjer sig kvar vid dokumentet och i starkt ljus kan en vattenstämpel i form av ett pilkoger skönjas i övre högra hörnet.
F. S. Hoek, arkivarie
Quigley samlingarna